Carolines Vinterprat

The actual ”Man” overboard… by Belboo CC (By,S, R, Sa)

Jag heter Caroline Söderberg och går tredje året på Enskilda Gymnasiet.

Jag har funderat en hel del runtikring det här med att hjälpa andra. Om situationer där vår insats kan göra skillnad, ja kanske till och med rädda liv.  Särskilt väcktes mina tankar om detta i somras när jag var med om en spännande men också väldigt otäck händelse. Denna händelse fick mig att tänka om och tänka till.

I mitt vinterprat kommer jag att berätta om vad som hände mig och varför det fick mig att tänka om. Det är viktigt att ta sig i kragen och hjälpa till när man kan. Du vet aldrig när du ställs inför en situation när en medmänniska behöver din hjälp. Mitt prat kommer jag att blanda upp med lite mysig musik av olika slag.  

Hoppas att Du kommer att gilla denna lyssnarstund!

Carolines Vinterprat

Källförteckning Vinterprat

 Litteraturförteckning:

•  Bibeln                                                      ”Havet ger igen
•  Tidningsartikel SVD                           Högt pris för Rolf Nilséns civilkurage
• James Neil Hollingworth                 ”Mod är inte avsaknaden av rädsla,  utan snarare bedömningen att någonting annat är mer viktigt än rädsla”                                                                          

Musikförteckning

• Ulf Lundell                                                 Ta mig till havet
•  Buffy St Marie                                          Soldior Blue
•  Queen                                                         Save Me
•  Greycoats                                                  Watchman, What is left of the night
•  The Beatles                                               With a little help from my friends

Övriga punkter

• James Neil Hollingworth föddes 1933 och dog 1996. Han var författare och skrev under pseudomnymen Ambrose Redmoon. Han var även manager åt bandet Quicksilver Messanger Service.
•  Hjärt-lungfondens hemsida
•  Svenska Livräddningssällskapet

Manus till Vinterpratet

Inledning

Det var en helt vanlig sommardag. En mjuk bris svepte mellan skären och lätta moln svävade på den blå himlen. Jag befinner mig på sjövärnskårens bevakningsbåt Hojskär. Plötsligt hör ett nödanrop på vår komradio. Mayday Mayday Mayday.

 En man har ramlat över bord. Någonstans i Horsfjärden. Vi kastar oss iväg för att leta efter honom. 

Ett intensivt sökande inleds. Sjöräddningen leder sökandet och dirigerar de tjugotalet privatbåtar, sjövärnskåren och sjöpolisen som alla deltar i sökandet. Vi finkammar området, spejar ned i det mörka blå från både för och akter. Helikoptrar flyger över området och dykare släpps ned för att söka längs strandkanterna.

Vi inledde sökandet med en tro på att detta skulle vara en enkel uppgift. Vi skulle äntligen få prova den inlärda man-över-bord övningen på riktigt. Det skulle vara enkelt. Det skulle gå till precis så som vi övat. Mannen skulle ligga där och guppa i vattnet i sin orange flytväst och vi skulle göra en enkel gir och plocka upp honom i aktern. Men allteftersom tiden gick insåg vi att det kanske inte var just så enkelt.

Efter mer än två timmars sökande började det regna. Det var inget vanligt regn. Himlen öppnade sig och det öste ned. Som om gud grät över ett förlorat barn. Vi såg knappt båtarna runt omkring oss. Det var vi, vattnet och mannen någonstans därute.

Trots detta fortsatte vi sökandet. I detta ruskväder letade vi i timme efter timme. Vi fortsatte tills regnet slutade, vi fortsatte tills det blev mörkt

Men vi hittade honom aldrig.

Jag heter Caroline Söderberg och det här är mitt vinterprat.

Låt Hav låt

Varje sommar sedan jag var 15 år har jag åkt på seglarläger i Stockholms skärgård. Dessa seglarläger anordnas av Sjövärnskåren, som är en frivillig försvarsorganisation. Jag vet att det kan låta som om jag är någon slags barnsoldat som fantiserar om att köra runt i pansarvagn på stan. Men så är det absolut inte. 

Sjövärnskåren anordnar helt vanliga seglarläger, med en lätt militär touch. Vi har morronfys klockan 6 på morgonen. Ingen särkilt hård träning skall tilläggas. Man lär sig morse, gradbeteckningar och besöker militärbasen på Muskö. Och ledarna kallas befäl och tilltalas med efternamn samt grad. Men mer militäriskt än så är det egentligen inte. Gemenskapen helt fantastisk och vi har så otroligt roligt. Det är en alldeles speciell känsla och upplevelse att spendera tre veckor av sin sommar på den där ön i Stockholms skärgård. Det gå helt enkelt inte att beskriva hur roligt det är.

Soldior blue Buffy saint marie

Några dagar efter att jag kom hem från förra årets läger hittade jag en liten, liten notis i tidningen om den där mannen som ramlat i vattnet någonstans i Horsfjärden. Där stod att man inte hittat honom och att sökandet avbrutits. Ibland tänker jag på det där. Att när vi åkte tillbaka hem efter sökandet låg det kanske en man nere på botten. Havet ger igen som det står i bibeln.

I sökandet deltog runt 25 båtar, två helikoptrar, ett flyplan och en mindre färja. Vilken uppslutning. Sjöräddningen, Sjöpolisen och sjövärnskåren var med, men också privatpersoner. Eldsjälar som befunnit sig i närheten när larmet gått. De kastade sig också iväg för att leta efter den broder som sjön tagit.

I all denna panik runt den försvunne mannen kände jag mig ändå trygg i vissheten om att så stora insatser gjorde för att finna honom. Såväl yrkesmän som frivilliga slöt upp. Jag hade aldrig trott att så många frivilliga skulle ställa upp för att rädda en människa i nöd.  Jag är imponerad av att det finns människor som med stort civilkurage, medmänsklighet och engagemang ställer upp för att hjälpa andra. Människor som åsidosätter sina egna känslor och ibland även riskerar sitt eget liv för att hjälpa främmande människor.

Queen save me

Jag såg alldeles nyligen ytterligare bevis på en hjälpinsatts på ett café mitt i centrala Stockholm. Jag och två tjejkompisar hade precis beställt varsin kaffe och satt som bäst och delgav varandra det senaste gossipet när en man vid ett bord bredvid föll ihop. Först hördes ett djupt och väl kraftigt snarkljud, men vi tänkte att han bara slumrat till, han var ganska gammal så det hade inte varit så konstigt. Men efter ett tag, när hans kompis hade ruskat lite i honom och han inte gav något som helst tecken på kontakt blev vi och alla andra på caféet oroliga. Min första tanke var att han direkt borde läggas ned på golvet. I sjövärnskåren har vi fått lära oss hjärt- lungräddning, men jag vill inte säga att jag är helt säker på exakt hur man gör. Jag och mina två kompisar, som också gått sjövärnskåren, tittade på varandra med nervösa blickar. Skulle vi ingripa?

Så småningom började någon ropa på en läkare och inom kort sprang tre kvinnor fram till den medvetslöse mannen. De lade ned honom på golvet och började snabbt med hjärtmassage och konstgjord andning. Snart kom ambulans och sjukvårdspersonal till platsen och fortsatte återupplivningsarbetet. När vi lämnade caféet var mannen och ambulanspersonalen på väg in i ambulansen. Vi frågade en av sjukskötarna om mannen skulle överleva. – Just nu lever han inte, men om man masserar tillräckligt länge kan han kvickna till igen, sa han.

Greycoats- Watchman, What is left of the night

Jag vet inte om mannen överlevde. Det jag vet är att om han gjorde det var det inte tack vare mig, då var det tack vare de där tre kvinnorna som utan att ens fundera över det kastade sig fram för att hjälpa honom. Och det är sådana människor vi behöver fler av i världen.

Alltför ofta händer hemsak saker där folk runt omkring endast ser på, utan att ingripa. Detta är något som enligt mig bör ändras på. Vi behöver fler som de där tre kvinnorna, vi behöver fler som Rolf Nilsén i världen. I SVD läste jag en artikel om hur han och en kollega en sen kväll i mars 2006 på väg hem från jobbet blev vittnen till hur en storvuxen man angrep en kvinna.  Rolf Nilsén ingrep direkt och försökte stoppa mannen. Detta ledde till att han själv blev nedslagen, men tack vare hans insatts klarade sig kvinnan och mannen kunde senare arresteras.

Avslutning

När vi gav oss ut på vårt sökande utsatte vi oss inte för samma direkta fara som Rolf Nilsén gjorde, men det vi har gemensamt är att både vi och Rolf Nilsén åsidosatte vår egen rädsla, obehag och vår egen säkerhet för någon annan. Som James Neil Hollingworth sa: Mod är inte avsaknaden av rädsla, utan snarare bedömningen att någonting annat är mer viktigt än rädsla.

VI måste få fler att tänka på detta sätt. Genom utbildning i hjärt- och lungräddning och livräddning över huvudtaget lär man sig hur man ska reagera i en situation för att rädda en annan människa. Tänk dig själv om din bästa vän, mamma eller syskon skadade sig alvarligt. Vill du då bara stå och se på eller vill du hjälpa den du bryr dig om att överleva? Eller om du själv råkade ut för något. Skulle du då inte vara tacksam att få hjälp av någon annan?

Jag såg, jag var där när någon förmodligen dog framför mina fötter. Jag hade ett hum om vad jag borde ha gjort, men jag gjorde ingenting. Dels för att det fanns andra som hjälpte till, men främst för att jag inte var säker på vad jag skulle göra.

Därför har jag bestämt mig att försöka lära mig så mycket som möjligt om första hjälpen. Jag vill aldrig mer stå hanfallen inför en människa som skulle behöva min hjälp. Är du beredd att ta ditt ansvar när det som bäst behövs?